En av mina principer (det kan förvisso argumenteras för att det också finns ett mått av ekonomisk nödvändighet) är att aldrig köpa något för 4000 och uppåt, och att bli extremt skeptisk till allt som börjar närma sig de kostnaderna. Jag har bara brutit mot denna princip två gånger, med katastrofala följder vid båda tillfällena. Första gången var en sommar någonstans mellan 2004 och 2005. Jag köpte en splitter ny iPod Photo i butik. Då var de hårddiskbaserade och enorma. Stora, vita klumpar som idag ser ut som någon slags ironisk rymdfilmspastisch. Eller vänta, så ser ju alla appleprodukter ut. Det första problemet med min nya musikmaskin, förutom att den var absurt dyr, var att den gick sönder. Hela tiden. Jag tror att jag totalt bytte den fyra gånger innan garantin var slut. Och den gick sönder på olika sätt; oftast var det hårddisken, men någon gång var det skärmen som bara helt oprovocerat la av. Om jag inte minns fel räknade jag ut att den hade kostat mig flera kronor om dagen under den tid jag hade haft den. Men det fanns ett problem till, nämligen Apple. Under 2004/2005 började jag i gymnasiet, och utvecklades på många olika plan. En av de saker jag lärde mig var att det finns andra, bättre, format att lagra musik i än mp3 och att iTunes möjligen inte var världens bästa program alla kategorier. Och en generell regel är att ju längre från mittfåran man kommer, desto sämre fungerar ofria lösningar i allmänhet och Apples i synnerhet. Faktum är att de går långa omvägar för att göra sina produkter så svåra för icke-mittfårsanvändare att använda som möjligt. Idag lyssnar jag på musik på en iRiver H10-spelare, som lanserades ungefär samtidigt som iPod Photo. Den är med andra ord omkring tio år gammal, men den fungerar finfint. Jag köpte den begagnat för några hundralappar och har installerat den fria musikspelaren Rockbox på den, så nu kan jag lyssna på musik i vilket format jag vill och sortera den precis hur jag vill (inklusive genom en inbyggd databas). Eller spela Doom. Andra gången jag bröt mot min princip var relativt nyligen, även denna gång en sommar, men av en helt annan anledning. Projektet OpenMoko skulle göra det jag drömt om i flera år — lansera en fri och öppen telefonplattform. Äntligen skulle jag kunna data mobilt på en telefon som jag själv kunde hacka, precis som min dator. De hade ett avtal med ett kinesiskt företag som skulle lansera en telefon vid namn Neo Freerunner, och jag förbeställde en. Egentligen borde jag ha hört varningsklockorna ringa — en halvfärdig programvara, en telefon tillverkad av ett litet kinesiskt företag som ingen hört talas om… Men jag var förblindad av den hägrande visionen. De hade bytt riktning, målet till min plånbok var inte längre min längtan efter enkla och tekniskt avancerade prylar, utan mina ideal. På så sätt kunde de kringgå det lager av skepsis jag byggt upp och hugga mig där jag var som svagast. Neo Freerunner visade sig vara ett fiasko, med oräknerliga hårdvarubuggar och ännu fler mjukvarubuggar. Projektet byggdes om flera gånger med lite olika grund innan den ekonomiska krisen till slut slog till med full kraft och det kinesiska företaget helt sonika la ner utvecklingen och avskedade hälften av de anställda som hade jobbat med telefonen. Den blev aldrig praktiskt användbar, men jag sålde den till en nyfiken kompis för en bråkdel av nypriset. Vad har jag lärt mig av mina två misstag då? Två saker; ett, inget, eller i varje fall mycket få saker, är värda så mycket pengar som 4000 kronor. Det är nästan säkert att man blir missnöjd om man köper något för så mycket. Två: lita aldrig på ett företag. Punkt. Deras uppgift är alltid att skapa omsättning till aktieägarna, i första hand. Deras syfte är inte att tillverka fiffiga produkter eller att vara snälla på något sätt. Inte alls. Ville de det skulle de vara en ideell förening av något slag. Eventuella produkter är bara en genväg till din plånbok. Kapitalisten må sälja dig repet som han kommer att dingla i, men du får själv jaga ifatt honom. Vilket kanske är gott så, jag hade ändå tänkt mig något mer kreativt. Möjligen involverande oxfett och glödande kol. Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Jag har funderat en del på det här med datorer och design, kanske framförallt på hur Apples datorer är snygga och häftiga ungefär så länge som de säljs, och sen blir otroligt fula. Det säger något om den hype som är bakom; Apples datorer har, per definition, ett snyggt utseende. Men det är ju bara snyggt så länge det inte har ändrats. På så sätt har Apple fått oss att gå från svart, matt plast till glansig vit som ser ut som någon slags pastisch på interiören i 2001: ett rymdäventyr, och nu senast borstad aluminium. Hur kommer man på idén? »Ja, vi gör vår bärbara dator i metall, så att den blir tung som ett as och typ livsfarlig för alla möbler«? Det finns dock en stor fördel som måste erkännas; Apples aluminiumdatorer och kanske framför allt de tunna tangentborden borde fungera otroligt bra för försvar när Zombieapokalypsen kommer. Sen har jag funderat på den där kopplingen till 2001. Förutom den blanka plastdesignen som de delar, så finns det andra gemensamheter, t.ex. den FUD-drivna reklam Apple gjorde med HAL 9000 i samband med skräcken för millenniebuggen. Men trots denna film verkar HAL ändå ha varit en inspiration för Apple i deras människa-datorinteraktion. Vem kan inte tänka sig iTunes säga något i stil med »I’m sorry, Dave, I had to wipe your entire music library from your DAP because you synced it with a copy of iTunes that did not have that music«? Fast nu har Apple fått konkurrens i sitt HAL-impersonerande från ett välkänt sökmotorföretag. Eller är det bara jag som tycker att Chromes logga är kusligt lik HALs öga, men med några fler färger? HALs personlighet som mystisk, nästan gudalik och kontrollerande passar dessutom Google som handen i hansken. Jag är säker på att HAL någonstans bland sångerna om tekannor kommer ihåg uppmaningen att »don’t be evil«. Nej, jag vill inte ha en designad dator. Inte en accessoar och inte en heminredningsdetal, utan ett arbetsredskap. Jag vill ha en blåvit konsum-dator. Datorn Dator, inte Super ultra power brick X2. Den dator jag tänker mig har konstruerats av ingenjörer, som precis när de spenderat budgeten med att designa den perfekta arbetsstationen med avseende på hårdvara, kylning, ergonomi och materialåtkomst plötsligt inser att just det, vi behöver ju ett skal också. En dator som är till för att användas, istället för att skryta för kompisarna med. Inte bara för att jag tänker använda den (förstås), utan för att det är snyggt. Och, vilket är mer viktigt, det är snyggt länge. Det är i såna här lägen jag önskar att Sovjet fortfarande fanns. Det hade varit underbart att se deras tolkning av laptopen. Min nuvarande approximering av mitt datorideal är en sju år gammal Thinkpad (ok, minus för det genomtöntiga namnet, jag brukar kalla den för »stinkpad«), från innan Lenovo tog över och spårade ur designen totalt. En T42 för att vara exakt. Den är nog en av de snyggaste datorer jag sett. Den är matt svart. Och fyrkantig. Hela datorn är liksom ett enda rätblock som någon har sågat i lite snett för att den ska gå att fälla ihop också. Inga rundade hörn, och framförallt inget som glänser. Sen har den givetvis andra fördelar också. T.ex. fungerar den fortfarande efter sju år, medan jag har grannar och bekanta vars datorer redan nu börjar dö totalt efter bara två-tre år. Sen är den hyfsat mångsidig också; jag tar t.ex. ersatt den optiska enheten (seriöst, vad ska man med den till? Titta på DVD eller?) med en välbehövlig hårddisk. Men den har givetvis sina brister också, kanske främst att hårdvaran i den är just sju år gammal, vilket kanske märks mest på skärmen, som förutom att den inte är widescreen är sämre än mer moderna. Men alla moderna datorer är ju så förtvivlat fula, så jag antar att jag får hitta någon som jag kan bygga in i min gamla Stinkpads låda. Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Om några år är de nog användbara däremot.

Jag letade ganska frekvent efter en begagnad Newton förut. Det finns fortfarande företag som använder dem har jag hört.