Bara att media skriver om »det här händer på Facebook« är ju vidrigt.

»De sju till tioåriga tjejernas yttre är däremot såklart väldigt viktigt och kommenteras ständigt. De blir extra snygga på sommaren, de doftar himmelskt, de är fräscha och lena, och man förstår snabbt varför de här böckerna kräver två författare. På det sättet finns det i alla fall en i taget som har högernäven ledig för att skriva«. Fan, nu hatar jag Sune mer än någonsin!!!!!!111!!!!!111!!!

ISRAEL MÖRDARE

Kul, Israel. Jävligt kul. Nåväl, det var väl knappast oväntat.

En av de läskigaste filmer jag har sett är Paranoia 1.0. Det som gjorde den så skräckinjagande var just den växande paranoian och den påföljande isoleringen, i kombination med styrningen från okända (och garanterat illvilliga) företag. Samma känslor kommer tillbaka när jag kommer i kontakt med s.k. virala reklamkampanjer. Istället för att på teknisk väg hacka din hjärna och tvinga dig att köpa Nature Fresh Milk fast du inte behöver, så vill de nu med hjälp av självreplikerande idéer, mem, få dig att ta emot deras budskap genom att lura dig att det handlar om något annat. Så att du kan lura dina vänner. Så att de kan lura sina vänner. Plötsligt är din bekantskapskrets kidnappad och omprogrammerad till reklamrobotar som bara tjatar om nån jävla tårta. Tänk vad frustrerande det måste ha varit för reklamare att folk satt och kopierade bilder på gulliga katter med tramsiga texter fram och tillbaka hela tiden istället för budskap från Apple, Valve, Nokia, Google o.s.v! Billig spridning och enormt omfattande exponering av ett budskap — helt bortkastat. Nyligen fick jag nys om en torrent genom copyriots delicious-flöde. Det uppges vara en läckt reklamfilm för ett företag som heter Blackwell Briggs (hört talas om dem? Inte jag heller), och backom läckaget står den mystiska anti-organisationen Conspiracy for Good. Bara det faktum att videon är så högupplöst och välgjord och att ett så skumt företag inte hörts av tidigare (eller har en artikel på Wikipedia) borde ju göra en misstänksam. Efter lite grävande hittade jag en artikel som avslöjar det hela som en reklamkampanj från Nokia. Det är intressant att de spelar på hela orkestern; Twitter, hemsidor, Youtube och Bittorrent. De har t.o.m. skrivit ett fejkat hotbrev till TPB, väl medvetna om vilket mottagande det skulle få, får man anta. Och betalat folk för att låtsas som om det är äkta. Viral marknadsföring är för reklam vad astroturfing är för politik; man har inga anhängare, så man köper/lurar till sig några. Värdelöst. WWW har just blivit ännu lite mindre pålitlig.

Sarah Palin är ännu läskigare när hon, uh, rör på sig och pratar än på stillbilder. Snacka om att vara totalt historielös!

»Humanisterna är emot all form av skärande i barn som sker på andra grunder än av medicinsk nödvändighet«

Nu hatar jag Apple ännu mer.

HAHAHAHA

I dagens kulturupplaga av DN skriver Po Tidholm ett inlägg i den nyligen åter uppblossade debatten om djurindustrin. Huvuddragen i hans argumentation lyder så här: människor som äter alienerat kött tar inte sitt moraliska ansvar, kött borde produceras småskaligt och på ett sätt som tvingar konsumenten att acceptera att det faktiskt är döda djur den äter. Genom hela texten löper som en parallell röd tråd en berättelse om Tidholms dotter och hennes förhållande till hans hemslakt. Han målar upp det som en viktig del av uppväxtprocessen att komma över sin avsmak inför dödandet av djur, och avslutar, uppenbart lättad, med att konstatera att »Barnen äter [det tillagade köttet] utan vidare frågor. De brukar göra det«. Givetvis, de blir ju uppfostrade till det! Tidholm fördjupar mot slutet av texten sitt moraliska resonemang runt köttätandet med att mena att den »omsorg« han visat för djuren under deras liv (och vid tillagningen efteråt!) legitimerar dödandet av dem. Hans lösning blir, föga förvånande, en trött önskan om återgång till den småskaliga och ansvarsfulla djurhållningen, instoppat mellan de sedvanliga von oben-kommentarerna om att kött nu minsann procuderas för billigt. Att kött skulle börja produceras småskaligt igen är förstås möjligt. Men det skulle vare sig göra någon nytta för klimatet, och det skulle knappast gå att upprätthålla den nuvarande köttkonsumtionen världen över. Redan den lösning som Tidholm föreslår framstår alltså som falsk, rent bortsett från hans oärliga försök att framställa någon slags artskillnad mellan sin idealiserade småskaliga djuruppfödning och djurindustrins. Men även den moral som förespråkas stinker. Dels finns det speciesistiska grundantagandet om människans överlägsenhet och därmed hennes rätt att utnyttja andra djur, men där finns också någon slags skruvad offermoral som går ut på att det är okej att döda andra djur — bara man själv mår dåligt och på så sätt »tar sitt ansvar« medan man gör det. Det är ju självfallet absurt — lammet bryr sig knappast om slaktarens sinnesstämning, det enda som händer är att båda två lider, fast olika mycket och på olika sätt. De argument som lyfts fram för människans rätt att utnyttja djur för mat är främst att djuren är så denaturaliserade och så hårt avlade att de inte klarar sig själva. De är, med andra ord, konstgjorda av människor. Givetvis spelar det ingen roll; som varelser med medvetande och förmåga att känna smärta är det irrelevant om de är mollusker, får, genmanipulerade människor eller artificiella intelligenser; det hör till deras grundläggande rättigheter att få finnas för sin egen skull och att besparas lidande så långt det över huvud taget är möjligt. Avslutningsvis ojar sig Tidholm över de »märkliga substitut« vi veganer sätter i oss, detta precis efter ett konstaterande att vi är ohjälpligt »bortom naturen«. Uppenbarligen är kemikalier som framställts i biologiska kemilabb framavlade av människor bättre än kemikalier som framställts för hand i hans skruvade värld.